Bebben sparkar och jag vill bara gråta... vet inte varför....   

Tänkte igårkväll på vad som behövs inhandlas till lillen.

Har ju kvar det mesta från Rasmus så behövs nästan inget ^^

*själsäng + madrass

*skötbädd

*badbalja

*kläder storlek 50 (då bebben föds för tidigt)

*syskonvagn

Imorgon ska vi till sjukhuset i göteborg, kvinnokliniken, södra, kl 13.00 är jättenervös, gråter och skakar om vartannat, hoppas jag lyckas sova inatt iaf. Gör inget bättre av sömnlösa nätter. men lyckas jag inte så är det så....

Är så rädd att dom ska hitta ett till fel, hjärtat kanske? lungorna? att ingången som tarmarna ska in i är för liten, att tarmarna svulnat upp, att bebisen är död? Är rädd och ingen fattar det.... Jani är den ÄNDA som fattar, min syster skulle komma tidigt imorses och vara ett stöd för mig då Jani jobbar och jag är så nervös som jag är. Men hon messade att hon blir lite sen, sen ringde hon och kollade om jag kunde möta henne vid affären och hämta min dator och hennes hund för att hon skulle med sin killkompis och köpa en dator!?

Är det vikrigare för henne att följa med och köpa en dator är att finnas som stöd för sin livrädda lillasyster? Fan... fan...

Söndag.. imorgon jobbar Jani igen och jag blir ensam med tankarna, klarar det korta stunder men gråter, är rädd, ledsen, tur att det snart är tisdag. Ska göra ultraljud, röntgen och prata med kirurgen då och hoppas kunna få lugnande besked.

Igår tog vi en roadtrip för att få dagen att gå, hamnade i Kungälv och tog en klass där. Rasmus fick smaka pizza kant och det va mumsigt! Försöker ge honom tid, är ju inte hans fel att lillasyskonet är sjukt.. men har svårt att fokusera, blir ledsen när jag ser rasmus för inser att lillbebben kanske inte kommer bli som han, inget kommer bli som med rasmus.

Måtte det bli tisdag snart....

Fakta:

http://www.janusinfo.se/gravXML/template/Malformation.xml?malFormID=69&subID=660&contenttype=text/html

http://www.familjeliv.se/Bloggar-4-7/b21486.html

http://www.news-medical.net/health/Gastroschisis-Prognosis-(Swedish).aspx

Bloggar:

http://natoshh.blogg.se/2010/may/nar-lillan-kom-till-jorden.html

Stödsida: (Engelska)

http://www.geeps.co.uk/

Videos:

http://wn.com/Gastroschisis_What_happens_after_birth

Jag är så rädd att förlora dig så jag vågar inte känna något för dig, men kan jag låta bli ängeln min? Men jag är så rädd, din mamma är så rädd att det går fel.

Kämpa för mig hjärtat så lovar jag att ge allt för att få känna din lilla hand när denna mardröm är över   

När Jani kom hem var jag inte hemma, han blev rädd och orolig, gick runt på parkeringen. orkar inte ta hand om rasmus, mår så dåligt, är så rädd. Vill inte ha sympati eller lyckoönskningar, vill bara få ur min mina tankar och kunna bearbeta detta utan störande moment, jag är arg. jag är ledsen. jag är rädd.

Men det är nog okej, jag får vara detta. det gör inget, bara jag får det gjort, tur att rasmus är så liten, men känns ändå som att jag försummar honom, ville inte ens att han skulle komma hem idag, vaknad imorses, ingen hemma. ångest, rädslan kröp längst ryggen, grät mig till sömns. Om bara någon kunde förstå, bara säga, "jag förstår dig, brätta om du vill, finns här, jag lyssnar och ger inga dumma komentarer eller falska förhoppningar.

Jag är arg, jag är så arg på alla som säger att det kommer gå bra, det fick vi höra innan  ultraljud, deja vu.... Känns inte bra. Inte bra alls.

När jag och Jani pratade om att skaffa ett till barn i familjen (rasmus är min son men inte janis) så övervägde jag beslutet med tanken som jag gjorde när jag skulle behålla rasmus med "klarar jag detta själv?" Ja, jag klarar två barn, även om Jani lämnar mig kan jag hantera två barn och ge dom en god uppväxt.

Men nu när bebisen är sjuk kan jag inte det längre, jag vet att blir jag ensam kommer inte barnen få en bra uppväxt och jag kommer inte kunna hantera att ha ett sjukt barn, sjukhuskontrollerna, *ryser* jag vill inte, men är rädd att om jag inte kan hantera detta kommer det behövas psykologhjälp och kanske att jag behöver antidepp/lugnande, och då kanske dom yser oro om att jag inte kan ta hand om ramsus och då tar dom honom.

Jag får inte må dåligt, men det gör jag ändå. Orkar inte det här, okej?

 JAG ORKAR INTE!

Jag är så arg, får jag höra en gång till "det kommer gå bra" så vet jag inte vad jag gör! Är så arg, på migsjälv, på andra, på läkarna, på allt. Jag vill inte prata om det heller, ingen annan kan fatta hur jag känner, vad jag tänker, är så arg, när man va orolig inför ultraljudet sa bara alla "det kommer gå bra" det gick ju faan inte bra!? vad säger att det kommer gå bra nu!? Javisst, läkarvården i sverige är mkt bra men det hindrar inte barn ifrån att dö, Gastroschisis är en allvarlig deftekt och många komplikationer kan inträffa, är det bara jag som fattar det? Alla andra verkar tro att jamen det är bara att operera, jaha? men för er är detta ord, som en bok, ni läser men känner inte orden, ni känner inte det som jag skriver från mitt hjärta för det händer inte dig! det händer mig, det är min bebis som har en defekt, det är jag kom kommer gå på kontroller som en försökskanin, det är jag! Jag vill inte att det ska vara jag.

Sov knappt natten tills idag, vart vaken sedan halv fem imorses men tankarna snurrar, kan bebisen trassla in sig i tarmarna och dra loss dom så den lilla dör i magen? Skadar jag bebisen genom att ligga på mage? Kan dom verkligen vara säkra på att bebisen mår bra? tänk om dom missat något och bebisen inte alls får leva vidare? när får jag göra kejsarsnittet? tar dom bebisen direkt efter? får jag se bebisen? hur kommer bebisens operation gå? kommer det bli komplikationer med tarmarna efter? får jag amma? hur länge måste vi vara på sjukhuset? får jag hålla bebisen efter operationen? AHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!

Alla dessa tankar, känslor, är så glad och samtidigt så ledsen. 1-2 barn av 10.000 har denna defekt, varför vår lilla? Vad har jag gjort för att förtjäna det? blir jag straffad för mitt förflutna? kommer kejsarsnittet gå bra? tänk om jag dör? vart ska rasmus bo då? vad händer med bebben och Jani? nejnejnejnejnejnejnej....

Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Känner mig maktlös.