Man kan växa upp, man kan sluta ta medeciner som ska få en må bättre, sluta dricka, skaffa ett liv, få barn, en familj, men inget av detta värkar spela någon roll när ångesten kommer, det är inte ofta längre, men när den kommer slår det emot en likt ett knytnävsslag i magen, man får inte tillräckligt med luft, tankarna går inte att få ihop och alla som älskar en är emot en. det är bara att rida igenom stormen och låta det gå över, finns inget annat att göra. känner mig paralyserad när det slår till, förr försökte jag rymma ifrån det, kom ångesten stack jag, drack, skärde mig, fick bulimiattacker eller tog tabletter. men nu då? vad gör jag nu då? 

jag väntar, och det är tufft, extremt jobbigt och påfrestande för alla, inte bara mig utan alla runtom mig. rasmus och jani får stå ut med mkt, för rasmus försöker jag bita ihop, men klart han känner att något är fel. ibland undrar jag om dom gett mig diagnosen biopolär sjukdom om jag hade fått gjort utredningen för tre år sedan. jag vet inte vart smärtan kommer ifrån men jag vet att den släpper, dessvärre kommer den tillbaka, det gör den alltid.

Jag försöker verkligen, men allt verkar bara bli fel. Att skylla på hormonerna är bara fånigt, detta är inte hormonerna, detta är jag, bara jag som gör fel, vet inte ens vad jag gör fel men fel är det. 

Det gör så ont, ända sen jag tog beslutet så har jag haft en klump i magen och tårarna i halsen. Hur kan det bli såhär, och vem gör fel? Gör jag fel? Kan inget säga. kan inte prata med någon om det, det tär på mig, jag önskar att jag inte fått veta något från början. men vilken lögn, vilken jävla lögn. har alltid kunnat dela allt med varran men nu är det slut. ingen mer kärlek mellan oss. inget mer, bara sådär? ont ont ont... inte lätt heller, hur ska jag kunna hålla mig mitt eget löfte utan att ta avstånd från resten av dom jag älskar? går inte.. måste allt ta slut här? jag vet inte vad jag babblar om, jag måste bara få skriva innan orden äter upp mig inifrån.. snälla, ta hand om dig, var rädd om dig, förlåt att jag inte kan finnas där och stötta dig i detta... fan.. de är fel, så fel..

Alltid blir det fel när man försöker göra det rätta, men vem det än är om det så skulle vara jagsjälv så skulle jag stå fast vid samma sak. INGEN i mina barns närhet ska kunna föregå med dåligt exempel eller göra något som kan skada dom eller påverka dom negativt. Även om detta nu fått mig att säga upp kontakten med någon som jag älskar till djupet av mitt hjärta så är det inget emot vad jag älskar mina barn och vill deras bästa. Så älskade anonym, jag finns kvar när du hamnat på rätt väg i ditt liv igen. Älskar dig, för alltid   

Ja.. magen växer, Rasmus växer, fått kattungar i familjen, vissa dagar mår man bättre andra sämre..

  21+5   22+5   23+5   24+5   Jag vecka 23   Rasmus och Jag   Rasmus   Rasmus   Rasmus   Rasmus  

Missan och Natsu

  Gissa och Ninja

  18+5   19+5   20+5

"du var den första som någonsin märkte mig,

du lyfte upp mig frågade vad jag gjort med mig själv,

47 kilos trasighet i din famn och det var svart i dina ögon,

 du undrade hur jag kunde göra såhär mot mig själv,

hur kunde ingen se att något var fel?

jag undrade hur du orkade lyfta mig"

Allt är mkt bättre nu med allt, vi har fått flyttat till en 3a 81 kvadrat, härligt med utrymme att röra sig på ^^ finns massa grönområde runtom också! Annars händer inget i livet, rasmus försöker krypa men krälar bara änsålänge, han har lyckats dra sig upp själv och kan stå när han håller i sig <3 mitt älskade hjärta!

Och pricken då? ja, vad finns det o säga? jag handskas med det helt enkelt.