13+1

12+1

Förra gången jag var gravid så hade jag tid att vara trött. Det har jag inte nu, eftersom Jani fått jobb (är jättestolt över han förresten!) men eftersom han fått jobb tar jag på mig hussysslorna, men att vara gravid, ta hand om en bebis, ta hand om hunden, rensa kattlådan, städa, diska, tvätta, laga mat och allt detta med ett bra humör och ändå ha energi över på kvällen då vi har nån timme ensamma innan läggdags. Sen börjar allt om igen. Är så trött så att jag blir deppig, och arg, ledsen, ett hormonmonster, tycker synd om Jani och Rasmus, jag orkar inte göra allt och ändå vara på ett piggt bra humör.

Jag går ut och rör mig, sover så mkt jag kan (är inte mkt dock) äter nyttigt, jag vet inte vad mer jag ska/kan göra?? Sova... så ledsen, så trött....

11+1

10+1

9+1

8+1

Var på BVC idag, det första hon sa var att hon ville att han skulle vara uppe på minst 7kg denna gången för att hon skulle vara nöjd. Han vägde 6550...

Jaha, så käner man sig återigen som en kass moder som inte vet hur man ska mata sitt barn :( Vet ju att jag inte kan göra mer.. han äter allt han ska, när han vill ha det och  smör i allting. Men nejdå.. han går inte upp. Bvc kommer kontakta barnläkaren igen då han på nästan 3 veckor nu inte gått upp alls.

Är jätteorolig faktiskt. Men, han är pigg, glad, välmåeende och utvecklas som han ska, har tillomed fått sin första tand! :D men,,, bara han kunde gå upp lite mera så jag slipper gå med en klump i halsen till BVC varje gång...

Ni som följt min blogg vet att jag sedan några år tillbaks haft ätstörningar, att jag fick diagnosen anorexi 2007 och att jag inte kommit ifrån det sedan dess. Förra graviditeten (med Rasmus) vägde jag 65 kg när jag blev gravid ooch gick upp 12 kg. Vilket ät fullkomligt normalt, det vet jag!

Nu när jag blev gravid har jag legat mellan 55-51kg och även denna gången åtrkommer hemska tankar om att jag inte kan gå upp i vikt, jag får sånna skuldkänslor som gör att ångesten kryper längst med ryggen. Jag kan ju skada bebisen!? Ja, jag är väl medveten om detta, men just nu är det svårt att kämpa med att äta rätt då illamåeendet och kräkningarna tar över, detta gör inget bättre kan jag be o få tala om.

Denna gången borde jag be om hjälp via MVC tidigt, kanske få ett matschema från en dietist? Bara så jag vet vad jag kan/får äta utan att behöva bli smällfet!

Kommentarer på detta inlägg undanbedes sålänge du själv inte är/har varit i samma situation

Okej, en del har det nog MYCKET värre med både illamåeende och kräkningar, men jag vill bara gråta över det! Jag har inte tid, middagen ska lagas varje dag, Rasmus ska matas, lekas med, bytas på, Rex ska gå ut, lägenheten ska städas, kattlådan ska rensas,,,, åhh, jag blir galen, SLUTA MÅ ILLA.... NU! Mår illa helatiden (förutom när jag äter) äter jag för fet mat eller en lite större portion så kräks jag. Inte bra alls, inte bara det med att jag kräks utan att jag atomatiskt börjar tänka i bulimiska banor igen, det får inte bli så.

Suck* Känner mig så stressad för att vara perfekt, känns som att jag inte är värd mitt liv annars, allt i mitt liv är perfekt nu, varför gnäller jag? Jo, just de..

JAG MÅR ILLA!!!

Åh, va jag gnäller. Men hade jag inte mått illa hade det inte vart så illa, men inte nog med det, jag ser hemsk ut med! äckligt hår, rödbluffsigt ansikte och svullen mage..

Lugn nu Emma, det blir bättre om några veckor när kroppen vant sig, men tills dess. BUHU JAG MÅR ILLA!!!! ><