Direktlänk till inlägg 23 juni 2011
När Jani kom hem var jag inte hemma, han blev rädd och orolig, gick runt på parkeringen. orkar inte ta hand om rasmus, mår så dåligt, är så rädd. Vill inte ha sympati eller lyckoönskningar, vill bara få ur min mina tankar och kunna bearbeta detta utan störande moment, jag är arg. jag är ledsen. jag är rädd.
Men det är nog okej, jag får vara detta. det gör inget, bara jag får det gjort, tur att rasmus är så liten, men känns ändå som att jag försummar honom, ville inte ens att han skulle komma hem idag, vaknad imorses, ingen hemma. ångest, rädslan kröp längst ryggen, grät mig till sömns. Om bara någon kunde förstå, bara säga, "jag förstår dig, brätta om du vill, finns här, jag lyssnar och ger inga dumma komentarer eller falska förhoppningar.
Jag är arg, jag är så arg på alla som säger att det kommer gå bra, det fick vi höra innan ultraljud, deja vu.... Känns inte bra. Inte bra alls.
När jag och Jani pratade om att skaffa ett till barn i familjen (rasmus är min son men inte janis) så övervägde jag beslutet med tanken som jag gjorde när jag skulle behålla rasmus med "klarar jag detta själv?" Ja, jag klarar två barn, även om Jani lämnar mig kan jag hantera två barn och ge dom en god uppväxt.
Men nu när bebisen är sjuk kan jag inte det längre, jag vet att blir jag ensam kommer inte barnen få en bra uppväxt och jag kommer inte kunna hantera att ha ett sjukt barn, sjukhuskontrollerna, *ryser* jag vill inte, men är rädd att om jag inte kan hantera detta kommer det behövas psykologhjälp och kanske att jag behöver antidepp/lugnande, och då kanske dom yser oro om att jag inte kan ta hand om ramsus och då tar dom honom.
Jag får inte må dåligt, men det gör jag ändå. Orkar inte det här, okej?
JAG ORKAR INTE!