Nu förtiden ser vi alla möjliga sorters kroppsbyggnader, men om det blir en livsstil att överdriva så kallar allmänheten en för sjuk. Läs igenom allt jag skriver med ett öppet sinne, detta är bara hur jag ser på det och har du en egen åsikt skriv den gärna i en kommentar! Jag var och är fortrafande något som heter proana, vilket innebär att jag väljer att vilja vara underviktig, jag fick diagnosen anorexi för tre år sedan, men att kalla mig sjuk kunde jag inte då jag anser att anorexi får man mot sin vilja, det är en sjukdom men pro ana får man genom ett val. Jag valde att bli proana.

Men nu ska vi jämföra detta med andra extrema kroppsformer. Fetma, ska man vara stolt eller skämmas över dom "kurvorna"? Finns dom som är "big and beautiful" men säger dom det för att dom verkligen vill vara feta eller är det för att gömma att dom skäms? Är pro ana något man blir för att man vill vara sjuk?

Människor i samhället acepterar att man är fet, men inte smal. Hur många säger att man är för fet? Det är en pik att kalla någon fet men inte att säga att någon är för smal, är det samhället eller feta/smalas kroppar det är fel på? Sedan har vi bodybuildning, en "sport" eller livsstil. Nu har den även blivit populär hos kvinnor, men är det för extremt? Kan det verkligen vara bra att träna så mycket? Äta så mycket? Äta så lite? NEJ. Ingen av dessa alternativa livvstilar är hälsosamma, men alla har något gemensamt som jag tror är största orsaken att dom finns.

Endorfiner får man ut av:

*Att äta

*Att Träna

*Att inte äta

Men har vi rätt att klanka ner på dom som är proana, big and beautiful eller bodybuilders? Nej, det är ett alternativ, ska du bli nerklankad för hur du lever? Bara för att samhället anser att det är rätt betydet det inte att det är så man ska leva, bara att dom flesta gör det och då sticker man inte ut ur mängden. Vad syns mest på en vit vägg? en svart prick! Vad syns mest i ett samhälle av normalstora kroppar? Feta, smala, muskelberg. Så tänk en gång extra innan du har förutfattade meningar, för det kanske är dig det är fel på.

Pro-ana är en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd.

Pro-ana är inte någon enhetlig eller organiserad rörelse, och därför är inte begreppet pro-ana ett väldefinierat begrepp. De som identifierar sig med fenomenet spänner från personer som vill skapa ett forum för anorektiker, till personer som öppet förespråkar anorexi som ett positivt ideal.

"Pro ana-anhängare" är i regel antingen anorektiker själva eller lider av någon annan ätstörning besläktad med anorexia nervosa. De är måna om sitt synsätt på sjukdomen och ser helst bara att de som insett "livsstilens elegans" ter sig till fenomenet.

Fetma är ett medicinskt tillstånd av ett överflöd av kroppsfett som har ackumulerats till den grad att det har negativ inverkan på hälsan, ledande till en förkortad livslängd och/eller ökade hälsoproblem.(BMI), är ett mått som jämför längd och vikt. Individer med ett BMI mellan 25 kg/m² och 30 kg/m² har en övervikt medan ett BMI över 30 kg/m² är fetma.

Fetma ökar sannolikheten för flertalet sjukdomar, speciellt hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes mellitus typ 2, sömnapne, vissa typer av cancer och artros Fetma är vanligtvis orsakad av ett överintag av dietära kalorier, brist på fysisk aktivitet och genetisk mottaglighet. En del fall orsakas primärt av gener, endokrina sjukdomar, medicinering eller psykisk sjukdom.

Bodybuilding är en form av body modification omfattar intensiv muskelhypertrofi , en person som ägnar sig åt denna verksamhet kallas en bodybuilder. I konkurrenskraftig bodybuilding, kroppsbyggare visa sin fysik för en panel av domare , som tilldelar poäng baserat på deras utseende. Musklerna avslöjas genom en process som kallas "cutting fas" - en kombination av fett förlust, oljor och garvning (eller garvning lotion ) som tillsammans med belysning att göra definitionen av muskelgrupp mer distinkta.

Phu, vilken dag! Jag har väl haft kul så sätt, var trevligt att komma ut överhuvetaget. Men min mamma är en sån hönsmamma! hon envisades hela tiden med att ta barnvagnen, sen när vi skulle äta så var rasmus lite grinig men han ville inte äta just då utan bara bli hålld. Så jag höll han och mamma tjatade på att jag skulle lägga han i vagnen varpå jag sa att han vill inte ligga i vagnen, han vill bli hålld. tillslut tog hon han o lade han i vagnen, då skrek han, men hon tog inte upp han utan körde vagnen fram o tbx, det kanske funkade på oss när vi va små, men jag känns min son bäst och han blir inte lugn av att åka fram o tbx i vagnen.

Sedan har jag insett att jag vuxit om min storasyster i mognad. vilket känns ganska trist, jag tycker inte det är intressant o lyssna på henne tjata om hur jobbig hennes gamla kompis är som vill ha med henne på krogen och han hon inte vill säga nej för att hon inte vill vara elak, vilka barnproblem. Vill hon inte vara vän med henne är det bara falskt av henne om hon är med henne ändå.  

Jag behöver nya vänner känner jag, några som är lite mer vuxna, eller som är mognare. På fb så läser jag om lipz nattklubb, backstadge, alla dessa kroger, hur mkt dom druckit, bästa förfesten, hetaste ligget, *suck*   

jag är inte 19 längre, jag är uråldrig, gränsen går när jag är mer mogen än min mamma.   

Hejsan! det var ett tag sen, kommer bli desto oftare nu när jag fått skaffat mig internet. Hur går det med mig och Rasmus? Ja, det går mkt bättre nu, måste erkänna att i början när vi tog hem honom så mådde jag INTE bra och kunde INTE vara glad, men nu har det stabiliserat sig och jag kan t.o.m njuta av att vara en ensamståeende, stolt,  ung mamma! Just nu sitter jag o Rasmus och lyssnar på musik, tittar på smallville och dricker cola (bara jag) Vi ska på upptäcksfärd idag och åka till överby med mormor och moster, så skoj. Han somnade vid ett inatt, var uppe och åt vid fem sen, somnade om, sedan har vi vart uppe nu sen förra matningen  som var vid nio. Han sitter här bakom mig i sin babysitter, vill ni se han? (ops, jag kom med på bilden!) EGO!

Rätt gissat på vikten:

(närmast kom)  

Becca

Jullan

Linda

Rätt gissat på längden:

Jörgen         
Jag            
Strumpelina    
Pina-coladaa

Rätt gissat på kön:

Jörgen            

 Pina-coladaa
 Miljasmamma
 Alexandra
 Jullan

Sun69shine
Linda
Lisa fluffy
Emelie syster

Rätt gissat på datum:

Inkompetent

     Precis innan vi ska lämna bb! Kläderna var dock väldigt för stora för han -.-

Första badet fyra dagar gammal, va lite läskigt först men sen blev det väldigt skönt. Som straff för att han badades så kissade han på mig och J precis efter bilden med handduken ovan var tagen!

16 oktober

22.00 på kvällen får jag värkar 20 min emellan, detta fortsätter.

17 oktober

08.00 tio minuters mellanrum på värkarna.
08.30-11.30 Halvslummrar. värkarna håller i sig.
14.30-15.05 Halvslummrar. värkarna avtar, 10-30 min mellan.
19.20-21.20 promenad med becca.
21.30 värkarna kommer med 10 min mellanrum.

18 oktober

00.30 värkarna kommer med 8 min mellanrum.
03.20 värkarna kommer med 5-3 min mellanrum.
03.45 Ringer förlossningen, dom har inga platser lediga och en bm kort. Ska ringa upp dom senare.
04.20-05.30 Tar en dusch
05.40 J ringer mamma
06.00 Vattnet går i soffan, färg ljusrosa.
06.10 Möter becca en snabbis sedan åker jag, J, mamma och Christel till näl.
06.30 kommer in i undersökningsrum, mamma, J, syster och hennes kille är med.
07.15 Är 5 cm öppen.
07.30 Får komma till förlossningsrummet.
08.10 Öppen 10 cm, börjar krysta.
08.35 Min son kommer till livet. 50 cm, 3230 gram.

                                                  
    Min förlossningsberättelse

                                                  
  "Det gör inte ont att föda barn"

Beräknad födsel var den 6 oktober, jag hade inga känningar alls och dagarna gick, vissa dagar gick snabbare än andra men dom flesta dagarna ville jag bara ge upp,
jag försökte desperat få dagarna att gå, jag gick promenader, lagade mat, duschade och städade. Men ingen bebis kom. Tillslut trodde jag inte ens att jag skulle
föda utan gick runt och lurade i mig att "jag ska inte föda barn" jag hade lite menssmärtor och flytningar men inget mer.

16 oktober

Vid 22 tiden på kvällen börjar jag få värkar, jag vågade inte hoppas på att dom skulle hålla i sig men kunde ändå inte låta bli att snegla på klockan
då jag inte kände igen denna typen av värkar. Dom var starka och höll i sig över 1 minut, men kom bara var 20:de minut så jag tänkte inte mycket på det.
Men jag berättade för J att det kanske startat nu, han blev exalterad, de syntes, men samtidigt väldigt nervös. Jag messade med min syster under natten
och berättade att jag hade lite värkar.

17 oktober

Värkarna håller i sig och gör väldigt ont, när dom kommer kryper jag ihop på sidan, kramar kudden hårt och andas så lugnt jag bara kan.
Jag kunde inte somna pga smärtan men ville inte väcka J heller då jag visste att det kanske skulle bli bebis snart. Jag ligger och tittar på tv:n och
värkarna börjar komma oftare, vid åttatiden är det tio minuter emellan dom, jag är riktigt trött nu, går upp och tar två alvedon och slumrar sedan till
men vaknar i varje värk. Vid halv tolv ger jag mig och går upp, äter frukost och sätter mig sedan tillrätta i soffan, jag är jättetrött men kan inte sova,
vid tvåtiden avtar värkarna och jag bestämmer mig för att ta mig en tupplur, sover i en halvtimme och vaknar av att J sitter och pratar med sin syster på skype,
lyssnar tjuvaktigt på hans samtal då han ringer runt till alla sina syskon och till sin pappa för att berätta att inatt eller imorgon kommer nog en bebis.

Jag får nästan lite skuldkänslor för att jag "lurat" J, nu när värkarna avtagit så blir det inget trodde ju jag, så gick skamset upp ur sängen och förklarade för J
att han inte får bli för besviken om nu bebisen inte kommer. Sen ringer ju mamma också för att min syster hade berättat om mina värkar som kom under natten och min
mamma är väldigt exalterad över att jag skulle få barn så hennes alla samtal blev lite mkt så mot slutet. Hon sa det att "jag antar att dina värkar har gått över nu?"
då berättade jag att jag hade haft flera värkar sedan på morgonen och att dom nu hade börjat avta. Jag kände ju mkt väl att det inte var dax än men min mamma övertalade
mig att ringa förlossningen och kolla med dom ( va de nu skulle hjälpa, jag skulle ju inte föda än!? )

Ringer förlossningen och förklarar hur det ligger till, hon är trevlig, men som sagt, jag skulle ju inte komma in än så det va inget mer med det. Ringde upp mamma igen
och berättade vad dom hade sagt, nu i efterhand undrar jag varför jag ens lyssnade på henne. När hon svarade i telen så hade hon redan ringt efter bilen som vi skulle
få låna och sminkat sig (SUCK) min mamma asså... nåja, jag sa till henne att jag skulle ringa henne när det var dax. Efter detta stängde jag av telefon. Efter mycket
om och men lyckas jag övertala J om att få gå en promenad och traskar iväg vid sjutiden med min granne tant B. J var skeptisk då han ansåg att jag skulle ha så mkt vila
som bara går nu när det kanske är dax, men jag trodde inte att det skulle bli nån bebis dom närmaste dagarna så jag och tant B traskade på i en snabb takt, jag gick
nog mest för att jag var irriterad att det avtagit, vid niotiden kom vi hem igen och sa då gonatt.
Strax efter jag kommit upp så startar värkarna igen, nu på direkten med tio minuters mellanrum, jag ligger i soffan, tittar på tv, vänder o vrider mig, det känns nu,
men jag tror inte på att det har startat än.

18 oktober

J sitter och spelar wow och vid varje värk tittar han med valpögon på mig och frågar efteråt "Hur går det?" och varje gång
svarar jag "det går dåligt, så med andra ord går det bra" men när han frågat mig halva natten tröttnar jag och säger till han att inte fråga mig längre. Nu är han
väldigt nervös, stackarn, jag trodde fortfarande inte att det skulle bli nån bebis, väntade på att värkarna skulle avta. Vid halv fyra kommer värkarna mellan fem och
tre minuter emellan, när dom kommer nu så lägger jag mig på sidan och gnyr, J blir tvungen att påminna mig om att jag ska andas (lätt att glömma) han klappar mig på
huvudet, pussar mig på pannan och säger gång på gång att jag är så duktig.

Vid kvart i fyra ger jag upp och ringer förlossningen, nu ville jag åka in. Dock finns det inga platser och dom är en barnmorska kort så dom kan inte ta emot mig men
erbjuder sig att ringa upp till Göteborg och kolla om jag kunde komma dit, men NEJ de vägrar jag så frågar istället när det kommer fler barnmorskor, vid sju svarar hon
att bytet är och jag säger till henne att jag ringer upp då. Hon sa till mig att blir det värre så skulle jag ringa upp. Bestämde mig för att ta en dusch, men dom dryga
fem meterna från soffan till duschen tog 20 minuter att gå, fick stödja mig på datastolen och stanna vid varje värk, nu kom dom nog med ca tre till två minuters
mellanrum och att sitta i duschen var väldigt jobbigt då den är rätt liten så kunde jag inte ens stäcka ut mina ben. J sitter med mig i badrummet och jag frågar om
han kanske skulle försöka sova lite, men han va för exalterad för att kunna det sa han, vi pratade, andades genom värkarna, jag i duschen och J satt på badrumsgolvet
med täcke och kudde och gav mig vatten att dricka, vid fem tröttnar jag på att duscha så får hjälp att ta mig upp, tar mig till soffan med hjälp av J och datastolen,
får på mig lite kläder (även detta med hjälp av J) lägger mig i soffan igen. J går ut i köket för att göra iordning mackor till sigsjälv, jag kan inte äta något.
 
När värkarna kommer tänker jag "detta kommer gå bra"
när jag är i mitten av värken tänker jag "jag klarar inte det här"
när värken avtar tänker jag "detta var inte så farligt."

Omedvetet har jag nu börjar trycka på vid varje värk och har väldigt svårt att andas som jag lärt mig, jag är i detta stadiet såpass borta att jag inte kan klocka
värkarna. J kommer in till mig i soffan och matoset gör mig så illamåeende, jag får en tom plastbunke av J och spyr ut allt vatten jag lyckats få i mig, nu vill jag
åka så J ringer till mamma, klockan är nu runt tjugo i sex. Jag vill inte bli hemskickad så tänker lite på om jag kanske ska stanna hemma ett tag till, J går ut i
köket för att göra iordning kaffe men de hinner han inte, precis när han skulle trycka på knappen till kaffebryggaren ropar jag från soffan "Nu gick vattnet!"
Värkarna släpper nu och jag klarar själv att gå på toa där jag ringer förlossningen, detta efter att jag bett J om ursäkt för att vattnet gick i hans soffa. Vattnet
är ljusrosa. Jag får prata med sammma tjej som innan, när jag berättar att vattnet gått så säger hon att det var tur att det inte gick tidigare då, men nu hade dom
plats så jag kunde få komma in.

J ringer till tant B som bor granne med oss och säger till henne att vi ska åka nu, jag ville verkligen träffa henne innan då hon är den närmsta vän jag har förutom J.
Mamma ringer mig och jag berättar att vattnet gått, nu står dom där utanför och väntar, jag byter om och lägger in en nattbinda i trosorna, aningen förvirrat tar jag
tag i en av bb väskorna men då hindrar J mig, jag tyckte själv att jag var fullkomligt kapabel att bära! När vi kom ner för trappen gick J med väskorna till bilen som
mamma och hennes jobbarkompis stod vid och väntade på oss, tant B stod och väntade nedanför trappen, jag ställde mig med henne, stackarn fick lite panik när en värk
kom och jag kved där jag stod helt utan något stöd, hon sa skräckslaget "jag vet inte vad jag ska göra!" haha, stackarn, var jag den ända som var lugn eller?
Jag kramade om henne när värken var över och gick till bilen, skämtsamt sa jag till dom "fick jag ingen pumpa?" (som i askungen) på vägen till förlossningen blev
värkarna starkare, men nu var dom så starka att jag inte hörde nått under värkarna, jag var fullt uppe i att kontrollera dom så mycket de bara gick.

När vi kom upp till förlossningen och ringde på klockan fick jag en värk precis när dom öppnade, sköterskan sa lugnt "ta dig igenom denna värken så går vi sen" när
värken är över sträcker jag fram handen och presenterar mig glatt. Nu börjar jag minnas dåligt, jag tänkte inte mycket mer utan stängde av mig både fysiskt och psykiskt.
Har fått hjälp att komma ihåg resten. Vid halv sju fick vi komma in i ett undersökningsrum, jag får byta till nättrosor, blöja och sjukhusrock då vattnet runnit ut desto
mera, får även på mig ett par av mina egna medtagna ridstrumpor. Min syster hennes kille K.Ö och mamma kommer nu in i rummet, jag får påsatt ett ctg som ska sitta
20 minuter, värkarna kommer ofta och jag kräks några gånger. Sköterskan kommer in igen efter en stund då en av sensorerna till ctg:t har lossnat och det såg då ut som
att bebisens hjärtrytm sjönk, men det var ingen fara. Vid kvart över sju blir jag undersökt och är då 5cm öppen, jag frågar då J om han är stolt över mig,
"ja, du är så duktig" det gav mig mycket styrka att fortsätta när han sa så.

Vi får komma till ett förlossningsrum som självklart låg längst bort i korridoren! Men upp och gå skulle jag, så jag fick stötta mig på J genom halva korridoren då en
sköterska såg oss och tyckte att vi skulle få en gåstol då jag vek mig dubbel under värkarna och J försökte så gott han kunde att hålla mig upp från golvet.
Men gåstolen gick det mycket bättre, vi kom in i förlossningsrum nummer 1 och jag tog mig på egen hand upp i sängen, lade mig på sidan och bara låg där, några gånger
skrek jag till under värkarna. Dom tappar upp ett bad till mig och min tidsuppfattning är på noll. Jag ligger och tar mig igenom värkarna och känner tillslut att det
trycker på, jag säger till en sköterska som kommer in att det känns som att huvudet är påväg ut, hon bara klappade mig på benet och gick ut därifrån. Mamma kollade
då mellan mina ben och jag hörde att hon sa till J, "vi får nog hämta någon."

Vid tio över åtta kollar dom mig igen på mammas begäran, barnmorskan säger då "det blir nog inget bad för du är tio cm öppen" J fick en smärre chock och mamma blev
ombedd att gå ut då jag inte villa ha henne därinne det sista. Jag blev nu tillfrågad om jag ville ha lustgas, men fan heller! Har jag sagt att jag ska göra detta
utan smärtlindring så ska jag. Jag hade inga krystvärkar alls men jag krystade och krystade, när huvudet nästan var ute kände jag hur jag sprack, J som satt bredvid mig
var nu tvungen att titta bort och dricka lite saft för att inte svimma, jag tyckte allt synd om han men var lite upptagen, barnmorskan sa till mig gång på gång,
"du har ingen värk nu, vänta på värken, du har ingen värk nu" I mitt huvud lät de " NEJ DE VET JAG VÄL MEN DEN SKA UT!!!"

08:35 kom det ut en liten sak som jag tyckte liknade en kletig alien, han skrek men det kommer jag inte ihåg, jag frågade J vad vi fick, han kollade över mitt ena ben
och barnmorskan visade honom, med tårar rinnandes längst kinderna sa han till mig "vi fick en pojk" han pussade mig i pannan och sa att han va så stolt över mig jag sa
"det var inte så farligt, jag kan göra det igen" "Nu på en gång?" frågar J, " ne.. men om ett tag" jag blev ombedd att knäppa upp skjortan och fick sen upp våran son på
bröstet där han låg och tittade på mig, nog rann allt några tårar från mig också, men känslan går inte att beskriva, att kalla det lycka går inte, det är inte rätt ord,
man kan nog bara förstå när man själv fött barn.

Jag fick en spruta med något som skulle göra att det drog ihop sig lättare, tog knappt några minuter innan jag tryckte ut moderkakan, dom frågade om vi ville se den,
J ville först inte men jag sa att jag ville och han kunde inte låta bli att titta ändå, tyckte inte livets träd såg ut som ett träd, snarare som en urblåst ballong
med snöre. Sedan fick vår son en K-vitaminspruta, han sa inget, skrek inte, gnydde inte, bara låg där. J fick klippa navelsträngen.

Jag blev sydd utvändigt, fick ett par stygn precis vid urinblåsan så innan dom sydde stoppade dom in en tunn slang i urinröret, att bli sydd gjorde ondare än att föda.
Det tog ca en timme för dom att sy, sedan kände hon i analen om jag spruckit där men det hade jag inte. När hon var klar kom mamma, syster och K.Ö in i rummet.
J gick med K.Ö ut och rökade och köpte en kaffe i cafeterian. Jag låg på sidan och ammade honom och blev fotad, men jag och min son var i vår egna lilla bubbla,
jag såg ingen annan än honom just då.

Min älskade son i sina gula fula kläder som dom satte på honom efter förlossningen.

Grattisbrickan och den stolta fadern men sin son i famnen.

             Jag är en stolt mamma!

Rasmus vägde 3230 gram och var 50 cm lång, han var född 11 dagar efter beräknad födsel i vecka 41+5. Jag uppmuntrar verkligen alla att försöka utan smärtlindring,
önskar själv att jag kunde fått lite mer tro av all runtomkring då dom flesta sa till mig "du kommer ångra dig när du väl ska föda" men det går, kvinnans kropp är
byggd för att föda barn och man dör inte av smärtan, jag hade värkar i nästan 30 timmar innan förlossningen och ångrar inte att jag stannade hemma så länge. Men nu i
efterhand kan jag inte ens säga att det gjorde ont att föda barn, ne, det gör inte ont att föda barn. Men detta är som sagt min upplevelse, kanske gör ont för andra.
Om ni undrar något så fråga, jag svarar så gärna. Efter förlossningen mindes jag inte något från att vi kom in utan J fick berätta några gånger för mig vad som hänt,
än idag minns jag inte allt som hände men har börjat minnas en del saker.

Nu är det dålig uppdatering, men eftersom jag nu bor i min lägenhet där det inte finns internet ännu så blir det inte ofta jag sitter vid datorn mera, tack för alla gratulationer, både jag och rasmus mår bra, han går upp fint i vikt, bara jag som är aningen mörbultad, men det är de värt. för er som undrar, Ja, det kommer komma en förlossningsberättelse men vill vänta med att skriva den tills jag fått hem papperna från förlossningen. Kramar till er alla!