16 oktober

22.00 på kvällen får jag värkar 20 min emellan, detta fortsätter.

17 oktober

08.00 tio minuters mellanrum på värkarna.
08.30-11.30 Halvslummrar. värkarna håller i sig.
14.30-15.05 Halvslummrar. värkarna avtar, 10-30 min mellan.
19.20-21.20 promenad med becca.
21.30 värkarna kommer med 10 min mellanrum.

18 oktober

00.30 värkarna kommer med 8 min mellanrum.
03.20 värkarna kommer med 5-3 min mellanrum.
03.45 Ringer förlossningen, dom har inga platser lediga och en bm kort. Ska ringa upp dom senare.
04.20-05.30 Tar en dusch
05.40 J ringer mamma
06.00 Vattnet går i soffan, färg ljusrosa.
06.10 Möter becca en snabbis sedan åker jag, J, mamma och Christel till näl.
06.30 kommer in i undersökningsrum, mamma, J, syster och hennes kille är med.
07.15 Är 5 cm öppen.
07.30 Får komma till förlossningsrummet.
08.10 Öppen 10 cm, börjar krysta.
08.35 Min son kommer till livet. 50 cm, 3230 gram.

                                                  
    Min förlossningsberättelse

                                                  
  "Det gör inte ont att föda barn"

Beräknad födsel var den 6 oktober, jag hade inga känningar alls och dagarna gick, vissa dagar gick snabbare än andra men dom flesta dagarna ville jag bara ge upp,
jag försökte desperat få dagarna att gå, jag gick promenader, lagade mat, duschade och städade. Men ingen bebis kom. Tillslut trodde jag inte ens att jag skulle
föda utan gick runt och lurade i mig att "jag ska inte föda barn" jag hade lite menssmärtor och flytningar men inget mer.

16 oktober

Vid 22 tiden på kvällen börjar jag få värkar, jag vågade inte hoppas på att dom skulle hålla i sig men kunde ändå inte låta bli att snegla på klockan
då jag inte kände igen denna typen av värkar. Dom var starka och höll i sig över 1 minut, men kom bara var 20:de minut så jag tänkte inte mycket på det.
Men jag berättade för J att det kanske startat nu, han blev exalterad, de syntes, men samtidigt väldigt nervös. Jag messade med min syster under natten
och berättade att jag hade lite värkar.

17 oktober

Värkarna håller i sig och gör väldigt ont, när dom kommer kryper jag ihop på sidan, kramar kudden hårt och andas så lugnt jag bara kan.
Jag kunde inte somna pga smärtan men ville inte väcka J heller då jag visste att det kanske skulle bli bebis snart. Jag ligger och tittar på tv:n och
värkarna börjar komma oftare, vid åttatiden är det tio minuter emellan dom, jag är riktigt trött nu, går upp och tar två alvedon och slumrar sedan till
men vaknar i varje värk. Vid halv tolv ger jag mig och går upp, äter frukost och sätter mig sedan tillrätta i soffan, jag är jättetrött men kan inte sova,
vid tvåtiden avtar värkarna och jag bestämmer mig för att ta mig en tupplur, sover i en halvtimme och vaknar av att J sitter och pratar med sin syster på skype,
lyssnar tjuvaktigt på hans samtal då han ringer runt till alla sina syskon och till sin pappa för att berätta att inatt eller imorgon kommer nog en bebis.

Jag får nästan lite skuldkänslor för att jag "lurat" J, nu när värkarna avtagit så blir det inget trodde ju jag, så gick skamset upp ur sängen och förklarade för J
att han inte får bli för besviken om nu bebisen inte kommer. Sen ringer ju mamma också för att min syster hade berättat om mina värkar som kom under natten och min
mamma är väldigt exalterad över att jag skulle få barn så hennes alla samtal blev lite mkt så mot slutet. Hon sa det att "jag antar att dina värkar har gått över nu?"
då berättade jag att jag hade haft flera värkar sedan på morgonen och att dom nu hade börjat avta. Jag kände ju mkt väl att det inte var dax än men min mamma övertalade
mig att ringa förlossningen och kolla med dom ( va de nu skulle hjälpa, jag skulle ju inte föda än!? )

Ringer förlossningen och förklarar hur det ligger till, hon är trevlig, men som sagt, jag skulle ju inte komma in än så det va inget mer med det. Ringde upp mamma igen
och berättade vad dom hade sagt, nu i efterhand undrar jag varför jag ens lyssnade på henne. När hon svarade i telen så hade hon redan ringt efter bilen som vi skulle
få låna och sminkat sig (SUCK) min mamma asså... nåja, jag sa till henne att jag skulle ringa henne när det var dax. Efter detta stängde jag av telefon. Efter mycket
om och men lyckas jag övertala J om att få gå en promenad och traskar iväg vid sjutiden med min granne tant B. J var skeptisk då han ansåg att jag skulle ha så mkt vila
som bara går nu när det kanske är dax, men jag trodde inte att det skulle bli nån bebis dom närmaste dagarna så jag och tant B traskade på i en snabb takt, jag gick
nog mest för att jag var irriterad att det avtagit, vid niotiden kom vi hem igen och sa då gonatt.
Strax efter jag kommit upp så startar värkarna igen, nu på direkten med tio minuters mellanrum, jag ligger i soffan, tittar på tv, vänder o vrider mig, det känns nu,
men jag tror inte på att det har startat än.

18 oktober

J sitter och spelar wow och vid varje värk tittar han med valpögon på mig och frågar efteråt "Hur går det?" och varje gång
svarar jag "det går dåligt, så med andra ord går det bra" men när han frågat mig halva natten tröttnar jag och säger till han att inte fråga mig längre. Nu är han
väldigt nervös, stackarn, jag trodde fortfarande inte att det skulle bli nån bebis, väntade på att värkarna skulle avta. Vid halv fyra kommer värkarna mellan fem och
tre minuter emellan, när dom kommer nu så lägger jag mig på sidan och gnyr, J blir tvungen att påminna mig om att jag ska andas (lätt att glömma) han klappar mig på
huvudet, pussar mig på pannan och säger gång på gång att jag är så duktig.

Vid kvart i fyra ger jag upp och ringer förlossningen, nu ville jag åka in. Dock finns det inga platser och dom är en barnmorska kort så dom kan inte ta emot mig men
erbjuder sig att ringa upp till Göteborg och kolla om jag kunde komma dit, men NEJ de vägrar jag så frågar istället när det kommer fler barnmorskor, vid sju svarar hon
att bytet är och jag säger till henne att jag ringer upp då. Hon sa till mig att blir det värre så skulle jag ringa upp. Bestämde mig för att ta en dusch, men dom dryga
fem meterna från soffan till duschen tog 20 minuter att gå, fick stödja mig på datastolen och stanna vid varje värk, nu kom dom nog med ca tre till två minuters
mellanrum och att sitta i duschen var väldigt jobbigt då den är rätt liten så kunde jag inte ens stäcka ut mina ben. J sitter med mig i badrummet och jag frågar om
han kanske skulle försöka sova lite, men han va för exalterad för att kunna det sa han, vi pratade, andades genom värkarna, jag i duschen och J satt på badrumsgolvet
med täcke och kudde och gav mig vatten att dricka, vid fem tröttnar jag på att duscha så får hjälp att ta mig upp, tar mig till soffan med hjälp av J och datastolen,
får på mig lite kläder (även detta med hjälp av J) lägger mig i soffan igen. J går ut i köket för att göra iordning mackor till sigsjälv, jag kan inte äta något.
 
När värkarna kommer tänker jag "detta kommer gå bra"
när jag är i mitten av värken tänker jag "jag klarar inte det här"
när värken avtar tänker jag "detta var inte så farligt."

Omedvetet har jag nu börjar trycka på vid varje värk och har väldigt svårt att andas som jag lärt mig, jag är i detta stadiet såpass borta att jag inte kan klocka
värkarna. J kommer in till mig i soffan och matoset gör mig så illamåeende, jag får en tom plastbunke av J och spyr ut allt vatten jag lyckats få i mig, nu vill jag
åka så J ringer till mamma, klockan är nu runt tjugo i sex. Jag vill inte bli hemskickad så tänker lite på om jag kanske ska stanna hemma ett tag till, J går ut i
köket för att göra iordning kaffe men de hinner han inte, precis när han skulle trycka på knappen till kaffebryggaren ropar jag från soffan "Nu gick vattnet!"
Värkarna släpper nu och jag klarar själv att gå på toa där jag ringer förlossningen, detta efter att jag bett J om ursäkt för att vattnet gick i hans soffa. Vattnet
är ljusrosa. Jag får prata med sammma tjej som innan, när jag berättar att vattnet gått så säger hon att det var tur att det inte gick tidigare då, men nu hade dom
plats så jag kunde få komma in.

J ringer till tant B som bor granne med oss och säger till henne att vi ska åka nu, jag ville verkligen träffa henne innan då hon är den närmsta vän jag har förutom J.
Mamma ringer mig och jag berättar att vattnet gått, nu står dom där utanför och väntar, jag byter om och lägger in en nattbinda i trosorna, aningen förvirrat tar jag
tag i en av bb väskorna men då hindrar J mig, jag tyckte själv att jag var fullkomligt kapabel att bära! När vi kom ner för trappen gick J med väskorna till bilen som
mamma och hennes jobbarkompis stod vid och väntade på oss, tant B stod och väntade nedanför trappen, jag ställde mig med henne, stackarn fick lite panik när en värk
kom och jag kved där jag stod helt utan något stöd, hon sa skräckslaget "jag vet inte vad jag ska göra!" haha, stackarn, var jag den ända som var lugn eller?
Jag kramade om henne när värken var över och gick till bilen, skämtsamt sa jag till dom "fick jag ingen pumpa?" (som i askungen) på vägen till förlossningen blev
värkarna starkare, men nu var dom så starka att jag inte hörde nått under värkarna, jag var fullt uppe i att kontrollera dom så mycket de bara gick.

När vi kom upp till förlossningen och ringde på klockan fick jag en värk precis när dom öppnade, sköterskan sa lugnt "ta dig igenom denna värken så går vi sen" när
värken är över sträcker jag fram handen och presenterar mig glatt. Nu börjar jag minnas dåligt, jag tänkte inte mycket mer utan stängde av mig både fysiskt och psykiskt.
Har fått hjälp att komma ihåg resten. Vid halv sju fick vi komma in i ett undersökningsrum, jag får byta till nättrosor, blöja och sjukhusrock då vattnet runnit ut desto
mera, får även på mig ett par av mina egna medtagna ridstrumpor. Min syster hennes kille K.Ö och mamma kommer nu in i rummet, jag får påsatt ett ctg som ska sitta
20 minuter, värkarna kommer ofta och jag kräks några gånger. Sköterskan kommer in igen efter en stund då en av sensorerna till ctg:t har lossnat och det såg då ut som
att bebisens hjärtrytm sjönk, men det var ingen fara. Vid kvart över sju blir jag undersökt och är då 5cm öppen, jag frågar då J om han är stolt över mig,
"ja, du är så duktig" det gav mig mycket styrka att fortsätta när han sa så.

Vi får komma till ett förlossningsrum som självklart låg längst bort i korridoren! Men upp och gå skulle jag, så jag fick stötta mig på J genom halva korridoren då en
sköterska såg oss och tyckte att vi skulle få en gåstol då jag vek mig dubbel under värkarna och J försökte så gott han kunde att hålla mig upp från golvet.
Men gåstolen gick det mycket bättre, vi kom in i förlossningsrum nummer 1 och jag tog mig på egen hand upp i sängen, lade mig på sidan och bara låg där, några gånger
skrek jag till under värkarna. Dom tappar upp ett bad till mig och min tidsuppfattning är på noll. Jag ligger och tar mig igenom värkarna och känner tillslut att det
trycker på, jag säger till en sköterska som kommer in att det känns som att huvudet är påväg ut, hon bara klappade mig på benet och gick ut därifrån. Mamma kollade
då mellan mina ben och jag hörde att hon sa till J, "vi får nog hämta någon."

Vid tio över åtta kollar dom mig igen på mammas begäran, barnmorskan säger då "det blir nog inget bad för du är tio cm öppen" J fick en smärre chock och mamma blev
ombedd att gå ut då jag inte villa ha henne därinne det sista. Jag blev nu tillfrågad om jag ville ha lustgas, men fan heller! Har jag sagt att jag ska göra detta
utan smärtlindring så ska jag. Jag hade inga krystvärkar alls men jag krystade och krystade, när huvudet nästan var ute kände jag hur jag sprack, J som satt bredvid mig
var nu tvungen att titta bort och dricka lite saft för att inte svimma, jag tyckte allt synd om han men var lite upptagen, barnmorskan sa till mig gång på gång,
"du har ingen värk nu, vänta på värken, du har ingen värk nu" I mitt huvud lät de " NEJ DE VET JAG VÄL MEN DEN SKA UT!!!"

08:35 kom det ut en liten sak som jag tyckte liknade en kletig alien, han skrek men det kommer jag inte ihåg, jag frågade J vad vi fick, han kollade över mitt ena ben
och barnmorskan visade honom, med tårar rinnandes längst kinderna sa han till mig "vi fick en pojk" han pussade mig i pannan och sa att han va så stolt över mig jag sa
"det var inte så farligt, jag kan göra det igen" "Nu på en gång?" frågar J, " ne.. men om ett tag" jag blev ombedd att knäppa upp skjortan och fick sen upp våran son på
bröstet där han låg och tittade på mig, nog rann allt några tårar från mig också, men känslan går inte att beskriva, att kalla det lycka går inte, det är inte rätt ord,
man kan nog bara förstå när man själv fött barn.

Jag fick en spruta med något som skulle göra att det drog ihop sig lättare, tog knappt några minuter innan jag tryckte ut moderkakan, dom frågade om vi ville se den,
J ville först inte men jag sa att jag ville och han kunde inte låta bli att titta ändå, tyckte inte livets träd såg ut som ett träd, snarare som en urblåst ballong
med snöre. Sedan fick vår son en K-vitaminspruta, han sa inget, skrek inte, gnydde inte, bara låg där. J fick klippa navelsträngen.

Jag blev sydd utvändigt, fick ett par stygn precis vid urinblåsan så innan dom sydde stoppade dom in en tunn slang i urinröret, att bli sydd gjorde ondare än att föda.
Det tog ca en timme för dom att sy, sedan kände hon i analen om jag spruckit där men det hade jag inte. När hon var klar kom mamma, syster och K.Ö in i rummet.
J gick med K.Ö ut och rökade och köpte en kaffe i cafeterian. Jag låg på sidan och ammade honom och blev fotad, men jag och min son var i vår egna lilla bubbla,
jag såg ingen annan än honom just då.

Min älskade son i sina gula fula kläder som dom satte på honom efter förlossningen.

Grattisbrickan och den stolta fadern men sin son i famnen.

             Jag är en stolt mamma!

Rasmus vägde 3230 gram och var 50 cm lång, han var född 11 dagar efter beräknad födsel i vecka 41+5. Jag uppmuntrar verkligen alla att försöka utan smärtlindring,
önskar själv att jag kunde fått lite mer tro av all runtomkring då dom flesta sa till mig "du kommer ångra dig när du väl ska föda" men det går, kvinnans kropp är
byggd för att föda barn och man dör inte av smärtan, jag hade värkar i nästan 30 timmar innan förlossningen och ångrar inte att jag stannade hemma så länge. Men nu i
efterhand kan jag inte ens säga att det gjorde ont att föda barn, ne, det gör inte ont att föda barn. Men detta är som sagt min upplevelse, kanske gör ont för andra.
Om ni undrar något så fråga, jag svarar så gärna. Efter förlossningen mindes jag inte något från att vi kom in utan J fick berätta några gånger för mig vad som hänt,
än idag minns jag inte allt som hände men har börjat minnas en del saker.