Ligger i sovrummet och känner hur stressen, eller är det ångest? hur som helst, känner mig inte helt okej, alls. Är ledsen, har en klump i halsen och känner mig spänd, försöker slappna av men går inte. måste göra något, något som gör nytta, jag gör ingen nytta, är så trött, behöver ledigt men vad ska jag med ledighet till. paxar för att gå in i väggen, japp. bra plan, jag är ju patetisk, seriöst.

Känner mig helt bortdomnad, allt känns overkligt, är jag ledsen? är jag glad? jag vet inte.är bara så borta, tycker synd om rasmus för sedan vi va på sjukhuset igår och kollade hur det var med lillbebben så har jag inte varit med på något, allt känns bara... avtrubbat. varför?

Man kan växa upp, man kan sluta ta medeciner som ska få en må bättre, sluta dricka, skaffa ett liv, få barn, en familj, men inget av detta värkar spela någon roll när ångesten kommer, det är inte ofta längre, men när den kommer slår det emot en likt ett knytnävsslag i magen, man får inte tillräckligt med luft, tankarna går inte att få ihop och alla som älskar en är emot en. det är bara att rida igenom stormen och låta det gå över, finns inget annat att göra. känner mig paralyserad när det slår till, förr försökte jag rymma ifrån det, kom ångesten stack jag, drack, skärde mig, fick bulimiattacker eller tog tabletter. men nu då? vad gör jag nu då? 

jag väntar, och det är tufft, extremt jobbigt och påfrestande för alla, inte bara mig utan alla runtom mig. rasmus och jani får stå ut med mkt, för rasmus försöker jag bita ihop, men klart han känner att något är fel. ibland undrar jag om dom gett mig diagnosen biopolär sjukdom om jag hade fått gjort utredningen för tre år sedan. jag vet inte vart smärtan kommer ifrån men jag vet att den släpper, dessvärre kommer den tillbaka, det gör den alltid.

Jag försöker verkligen, men allt verkar bara bli fel. Att skylla på hormonerna är bara fånigt, detta är inte hormonerna, detta är jag, bara jag som gör fel, vet inte ens vad jag gör fel men fel är det. 

Det gör så ont, ända sen jag tog beslutet så har jag haft en klump i magen och tårarna i halsen. Hur kan det bli såhär, och vem gör fel? Gör jag fel? Kan inget säga. kan inte prata med någon om det, det tär på mig, jag önskar att jag inte fått veta något från början. men vilken lögn, vilken jävla lögn. har alltid kunnat dela allt med varran men nu är det slut. ingen mer kärlek mellan oss. inget mer, bara sådär? ont ont ont... inte lätt heller, hur ska jag kunna hålla mig mitt eget löfte utan att ta avstånd från resten av dom jag älskar? går inte.. måste allt ta slut här? jag vet inte vad jag babblar om, jag måste bara få skriva innan orden äter upp mig inifrån.. snälla, ta hand om dig, var rädd om dig, förlåt att jag inte kan finnas där och stötta dig i detta... fan.. de är fel, så fel..

Ja.. magen växer, Rasmus växer, fått kattungar i familjen, vissa dagar mår man bättre andra sämre..

  21+5   22+5   23+5   24+5   Jag vecka 23   Rasmus och Jag   Rasmus   Rasmus   Rasmus   Rasmus  

Missan och Natsu

  Gissa och Ninja

Allt är mkt bättre nu med allt, vi har fått flyttat till en 3a 81 kvadrat, härligt med utrymme att röra sig på ^^ finns massa grönområde runtom också! Annars händer inget i livet, rasmus försöker krypa men krälar bara änsålänge, han har lyckats dra sig upp själv och kan stå när han håller i sig <3 mitt älskade hjärta!

Och pricken då? ja, vad finns det o säga? jag handskas med det helt enkelt.

Det känns som att inget spelar någon roll, det känns som att allt spelar en alltför stor roll, känner mig stressad över allt, i stressen glömmer jag att se det posetiva, eller rättare sagt. jag kan inte se det posetiva, eller ne, nu blev det fel igen.

Jag ser det posetiva men kan inte glädjas åt det, för det som ska göra mig glad gör mig mer orolig, alltomkring bebisen, ska man inte vara lycklig när man ska få ett barn? Istället är jag orolig och rädd att något ska gå fel. Vågar inte hoppas att allt går bra för det trodde jag så länge utan att det var sant, jag är inte bra på att hantera nya miljöer. Alls. Som mest flyttade jag 11 gånger under ett års tid under året jag fyllde 17-18.

Jag känner mig sällan hemma på en plats. Nu ska vi flytta, känns som jag nyss flyttat. Men det stämmer ju inte. Bott här snart ett år, men nu försvinner det. Min första riktiga egna lägenhet ska bort. Vi ska som en famlij flytta till en 3a, 81 kvadrat, badkar, balkong, låter jättebra. Men känner mig inte glad. Alla dessa flyttlådor gör att jag vill gråta.

Jag vill inte se mig i spegeln mera, jag ser inte gravid ut, jag är grotesk, det går att dra av stora bitar fett från magen, inte bebisen som tar plats, är mitt fett, får inte på mig samma jeans som innan, är fet nu, allt är fett ALLT! Från att jag knappt åt till att jag måste äta dagligen, flera mål och har från tom mage till fettomage med mat i gått upp 8 kilo redan. Vill bara skrika att jag hatar migsjälv, är det fetaste fulaste som gått i ett par skor, känner mig inte ett dugg attraktiv. Är äcklad av migsjälv, vill inte att Jani rör mig, han borde vara lika äcklad som jag är.

Jag vet inte hur jag ska hantera det, vet inte hur jag ska förklara, orden

   "det löser sig" är det ända jag får till svar när jag berättar vad som tynger. Nu vill jag inte berätta längre. Får inget för det och mår inte bättre av det.