Man kan växa upp, man kan sluta ta medeciner som ska få en må bättre, sluta dricka, skaffa ett liv, få barn, en familj, men inget av detta värkar spela någon roll när ångesten kommer, det är inte ofta längre, men när den kommer slår det emot en likt ett knytnävsslag i magen, man får inte tillräckligt med luft, tankarna går inte att få ihop och alla som älskar en är emot en. det är bara att rida igenom stormen och låta det gå över, finns inget annat att göra. känner mig paralyserad när det slår till, förr försökte jag rymma ifrån det, kom ångesten stack jag, drack, skärde mig, fick bulimiattacker eller tog tabletter. men nu då? vad gör jag nu då? 

jag väntar, och det är tufft, extremt jobbigt och påfrestande för alla, inte bara mig utan alla runtom mig. rasmus och jani får stå ut med mkt, för rasmus försöker jag bita ihop, men klart han känner att något är fel. ibland undrar jag om dom gett mig diagnosen biopolär sjukdom om jag hade fått gjort utredningen för tre år sedan. jag vet inte vart smärtan kommer ifrån men jag vet att den släpper, dessvärre kommer den tillbaka, det gör den alltid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla! jag tänkte uppdatera om livet lite!   jag har börjat skolan (omvårdnadsprogrammet) jag ska nu imorgon på möte på ätstörningskliniken i ua rasmus har börjat dagis och idag är inskolningsdag nr 2 mannen och jag har ett underbart förh...

Jag är en kass uppdaterare på denna bloggen! Jag vet -.- Men kan inte lova att det ska bättra sig heller :P    Saker som händer just nu:   Kattungarna flyttar om några veckor 1 juli flyttar vi till radhus Augusti börjar jag skolan Jag ha...