(tomtar på loftet) Ja, klockan är vid halv tre på morgonen, nu brukar jag sova. men jag har så mycket tankar och oro, jag vill att bebbens pappa ska finnas där för mig och vår bebis. men jag vågar inte hoppas, ingenting verkar ju funka, inte ens små saker som jag vill få bestämt nu, tankar på namn, förlossningen, vart ska bebben bo, hur mkt tid ska vi dela. Han vill ju inte ens diskutera detta, jag blir så ledsen, inte för att jag blir lämnad, mig lämnade han redan innan vi fick veta om bebben. Men min största rädsla är att han ska såra vårat barn med falska löften, inte finnas där.
Jag gör mitt bästa för att säkra våran framtid, just nu försöker jag behålla lugnet, fixa att vara gravid, skaffa egen lägenhet, gå på möten på arbetsförmedlingen och försöka planera hur jag ska kunna börja plugga för att kunna skaffa jobb senare och både kunna tjäna någorlunda bra för att försörja mitt barn ( tror inte att jag kan räkna med pengar från pappan ) och samtidigt kunna spendera mkt tid hemma och se bebben växa.
Nu är ju det planerat att jag ska hitta en utbildning att kunna läsa på distans nästa höst, då är h*n nästan ett år, men att kunna vara hemma och vara mamma på heltid samtidigt som man ska kunna plugga och helst ska jag kunna ha ett helg/kvällsjobb för att kunna betala allt vi behöver. Jag kan klara det, jag vet det. Jag vet bara inte hur…
”Everything I do, I do it for you”
