Det närmar sig och det går snabbt nu. allt är klart för lillan, så det är  bara för henne och komma, men jag känner mig inte redo, är som att jag förträngt hela tanken och nu sedan vi var på gbg sjukhus och fick datumet och könet så har allt bara rasat. när jani åkt till jobbet vill jag inte göra något, försöker vara stark, men ska sanningen fram så är jag livrädd, sover dåligt, äter inte, bm är orolig för mig och har övertalat mig att testa att prata med en psykolog, jag är så rädd.. så rädd. 

fan, sitter och gråter nu ockå, väldigt sarkt gjort, lägg av nu! det finns dom som har det så mkt värre och ändå känns det som det inte kunde bli värre. tänk om jag förlorar henne, och jani inte orkar, kommer jag orka rasmus då och sorgen efter en dotter, tänk om vi aldrig kommer ifrån sjukhuset utan dirket till bårhuset. jag är rädd, ingen värkar kunna förstå hur rädd jag är, hur ångesten hela tiden ligger på och kroppen är inte min kropp, barnet är inte mitt och inget som händer har med mig o göra. tänk om jag dör? vad händer med rasmus? jo han får bo med sin pappa, det är inte vad jag önskar min son, jag vill ha han, hos mig.

jag är ledsen.. det skulle inte bli såhär.

 

Emelie

13 september 2011 12:03

Usch, jag förstår inte vad du går igenom och jag kan inte ens tänka mig vilken smärta du måste känna. Men det där att man måste vara stark och att andra har det värre, skräcken för att förlora någon, det känner jag igen mig i. Du får gråta! Du får må piss! Bara ni och ingen annan vet vad ni går igenom, bara du vet vad du går igenom och visst finns det dom som kanske har det värre men inte i just din situation. Du måste inte vara stark, ibland får man bara ge upp och låta tårarna spruta. Man måste få må dåligt också och inte bara må bra hela tiden. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen men hoppas att du känner lite hopp och stöd iaf.

Emma

13 september 2011 15:10

tack

 

Ronja

10 oktober 2011 00:17

Alltså förlora ett barn har jag aldrig gjort. En abort har jag gjort men det är inte samma sak. Men dock levde jag ju med min pappa som dog i förtid pga av canser. Så att förlora något som ligger en väldigt nära tillhands och tvingas leva med tanken av att de faktiskt kan dö, Det vet jag hur de känns. Så om du tycker att det liknar något vad du känner så kan du få prata med mig om det. Försöker förstå vad du går igenom, inte kul!

Jag hoppas att du lyckas hitta det där ljuset i tunneln och att allt går bra :) Kramar!

http://tinkel.blogplatsen.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla! jag tänkte uppdatera om livet lite!   jag har börjat skolan (omvårdnadsprogrammet) jag ska nu imorgon på möte på ätstörningskliniken i ua rasmus har börjat dagis och idag är inskolningsdag nr 2 mannen och jag har ett underbart förh...

Jag är en kass uppdaterare på denna bloggen! Jag vet -.- Men kan inte lova att det ska bättra sig heller :P    Saker som händer just nu:   Kattungarna flyttar om några veckor 1 juli flyttar vi till radhus Augusti börjar jag skolan Jag ha...