Direktlänk till inlägg 4 september 2010
Jag går här, är gravid i 36:e veckan och ska få en liten bebis om ungefär en månad. Men det går inte en dag utan att jag blickar tillbaks på det barn som aldrig fick en chans, du hade fyllt 3 år nu till vintern, mitt hjärta brister när jag tänker tillbaks på dig. Jag älskade dig från första stunden, till skillnad från gravtestet jag tog denna gången och bara stog och skakade i chock flera minuter så log jag bara när jag fick veta att du fanns, jag slutatade inte le förrän jag fick veta att du måste dö.
Min mamma är en bra mamma, men hon har gjort en sak i mitt liv som jag alltid kommer hata henne för.
Jag och din pappa ville behålla dig, vi älskade dig och jag älskade din pappa det vet du, jag brukade sitta på kvällarna och berätta för dig om honom, minns du?
Hur som helst, mamma gav mig inget val och jag visste inte bättre. 15 år och blåögd, tror på vad mamma säger. Hon säger att jag har inget att säga till om, jag är under 18, jag får finna mig i att bli sövd och få min skatt uttagen med en skrapa likt den vore smuts och sedan slängd i soporna.
Jag har ingenting emot abort, jag ser det som en rättighet vi kvinnor ska få ha. Men jag hade inte något val, dom jag skyller mest på är läkarna och psykologen jag fick prata med. Hon frågade "Är du säker" Jag svarade "Jag har inget val" Hon skulle i det skedet frågat varför jag inte hade nått val men det gjorde hon aldrig. Så nu är du död, borta, fenito och jag är din mamma, din mentor, din mördare.
Så nu sitter jag här och ska få mitt första barn, men i mina tankar kommer detta bli mitt andra, mitt första barn dog. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, älskade ängel, du var inte av denna värld.